VCD någon?
Jag skriver här och chansar.
Jag spelade tennis på hög nivå i många år och levde för det. Men då hände det.
År 2009 (tror jag) började jag att få problem med att andas. Det gick så långt att jag endast klarade av 20 minuters träning (innan klarade jag av 2 timmar enkelt) innan jag fick kliva av banan helt. Vi försökte ta reda på var felet låg och fick testa på diverse astmamediciner. Men ingenting hjälpte.
För att göra en lång historia kort så konstaterade man efter fler månader att jag har VCD (vocal cord dysfuktion). För detta fick jag gå hos en logoped och "lära mig att andas rätt", men de sa även att detta är något som jag kommer dras med hela livet.
Detta var jobbigt för mig. Jag orkade ingenting längre även om det blev stegvis bättre ett tag. Motivationen för tävling försvann - varför ska jag tävla om jag inte ens orkar spela en hel match utan att få syrebrist? Jag slutade nästan att tävla helt, jag gav upp. Efter att ha kämpat med detta i några år gav jag upp. Jag slutade med tennisen helt.
Det kändes så konstigt. Något som jag har levt med i hela mitt liv, var plötsligt borta. Jag fick mycket fritid som jag inte visste vad jag skulle göra av den. Jag började tvivla på mig själv, vem är jag om jag inte har tennisen?
Nu har det gått två år sedan jag slutade med tennisen och jag funderar fortfarande om beslutet var rätt. Det jag undrar är om någon här inne också har problemet VCD och har en erfarenhet att berätta och dela med sig av?
Än idag har jag problemen, än idag kan jag inte alltid göra mitt bästa på grund av andningen. Ibland undrar jag hur mitt liv hade varit om jag inte hade fått dessa problem.
Tänkte jag svarar här, lättare så :)
Jag känner igen den där hopplösheten och frutrationen. Jag hade gärna velat bli en bättre löpare, men jag blir typ inte bättre även om jag tränar mycket.
Som nu under våren har jag sprungit på löpband i princip varje dag, jag springer runt 8,5-9 km/h och jag märker att tiden jag kan springa blir bättre, men jag kan inte öka för då sätter mitt vcd i gång.
Jag började på 8 km i timmen, och har kunnat öka upp till ca 9. 9,5 möjligtvis men det ska vara en väldigt bra dag. Och då har jag sprungit nästan varenda dag sedan mars…
Sen blir jag så frustrerad för som nu har jag tränat kondiion varenda dag under hela våren, men så tex var jag och i skottland och kollade in coola ställen och så ska vi gå upp för branta kullar eller långa trappor… och det utlöser vcd direkt och så känns det som man har världens sämsta kondition. Fast jag vet att det inte är mitt "fel" så att säga…
Men jag märker att har jag bättre kondition så försvinner problemen snabbare, men det är väl det ända… de kommer fortfarande…
Jag hade gärna typ sprungit något som tjejmilen eller midnattsloppet, men jag känner att jag inte riktigt "vågar" för det känns som att jag kan inte prestera som andra och det känns jobbigt.
Mit VCD utlöses dessutom fortare och starkare om jag blir nervös eller stressad…
Något jag upptäckt är att om jag typ blir rörd eller "ledsen" alltdå får en "klump" i halsen så snörps det åt direkt om jag är andfådd. Märks väldigt tydligt om jag tex springer på gymmet och det är någon "ledsam" scen på tvn…
Besök min blogg: http://bumpi.se
Det känns skönt att jag inte är ensam. Det känns som om detta är ovanligt för ingen jag har pratat med vet vad det är. Överallt måste man förklara sig. Ibland känner iallafall jag att det känns som om att de uppfattar det som en ursäkt. Men jag skulle nästan göra vad som helst för att slippa det här.
Backar är en mardröm för mig, och oturligt nog bor min pojkvän uppe p ett berg. När vi är ute och går så blir jag fruktansvärt andfådd, medan han klarar det gallant. Det som jag bör påpeka här är att han inte har bra kondition alls egentligen och att jag brukar träna iallafall minst 2-3 dagar i veckan. (Mer hinner jag inte med just nu eftersom jag pluggar på annan ort och skolan och pendling tar mycket tid).
Men det är nog sant som du säger, att ju mer man tränar desto bättre är det. Jag kommer ihåg att när jag fortfarande spelade tennis så blev faktiskt problemen mindre ett tag - även om de fortfarande kom tillbaka i full styrka i ruscher, backar och andra ansträngningar.
Kommer ihåg att min tränare en gång sa att han hörde mig andas när han var uppe på läktaren och jag var nere på planen..
Nu har jag inte tränat tennis på 2 år och jag saknar det något fruktansvärt. Men jag är rädd för att börja igen. Rädd att jag inte kommer klara av det. Rädd att min andning ännu en gång kommer sätta stopp för det.
När fick du reda på att du hade det? Har du gjort något för att göra det bättre? (tänkte på övningar, tankar osv). Hur tänker du inför framtiden?
Jag vet inte om folk faktiskt tycker det, men jag upplever det som andra tycker jag ursäkar mig. Och det är jobbigt att alltid behöva förklara sig. Alltid blir det "har du astma eller?" så får man börja " nej, det är inte det utan mina stämband…".
Jag tycker min vcd går över snabbare om jag tränar regelbundet när det sätter igång, men jag tycker tröskeln inte ändrar sig när den sätter igång, om det förklarar saken…
Jag tror jag i princip alltid haft det, men eftersom jag inte tränat någon sport så har det alltid avfärdats som dålig kondition… trots att jag tyckte att det var konstigt att jag blev blå om läpparna pga andnöd när jag sprang med de "långsamma" på idrotten och de inte alls fick samma andnöd…
Sen skulle jag göra lumpen och började träna inför det och tyckte det var konstigt att jag inte blev så mycket bättre, men kollade inte upp det, sedan i lumpen så blev det ganska tydligt att jag hade problem. Trots intensiv träning så blev jag inte bättre, medan mina kamrater fick bättre kondis och kunde mera.
Som tur var hade läkaren på förlägngningen precis läst en artikel om VCD (annars hade de väl aldrig kommit på det), jag gjorde massa tester för att utesluta andra saker men de visade ingenting. Bara att jag hade bra konditon och bra lungor…
Jag gick även till en läkare i göteborg, han kollade med kamera på mina stämband, men det enda jag fick göra innan var springa upp och ned för en trappa ett par gånger och det var en bit från rummet så när jag kom tillbaka och han skulle kolla med kameran hade mitt vcd redan lagt sig…..
Jag har fick höra att om jag hade problem med att svälja och liknande kunde jag få gå till talpedagog, men med träningen var det bara att träna andra saker än det som utlöste det….
Jag märker det inte så mycket i min vardagliga träning eftersom jag lägger mig på en sådan nivå att jag inte utlöser det. Jag känner mest av det om man är ute och går och ska upp för backar och liknande. Eller måste ruscha till bussen eller liknande.. Däremot i lumpen var det ett helvete. Under baskerprover fick jag total andnöd och kunde knappt andas alls. och efter baskerprovet hade jag ont i när jag andades i unegfär två veckor eftråt… men som sagt det var extrema förhållanden…
Men jag tycker det är tråkigt, för jag hade gärna typ ut och vandrat i fjällern, men jag tror inte jag vågar det. Plan mark är inga problem, men uppförsbackar, med packning… det känns som en förstor utmaning. Och sånt gör en lite nedslagen…
Och som jag skrev innan jag hade gärna sprungit något lopp, men jag tror inte jag klarar det, för jag vet att jag inte kan prestera vad jag egentligen borde kunna om jag inte hade haft mina problem…. Jag hade velat kunna springa milen på under 1 timme, men jag tror inte jag någonsin kommer kunna göra det. Det är jobbigt för att man kan inte riktigt sätta upp mål med träningen, i alla fall inte konditionsträningen, för man vet inte när VCD stoppar en…
Och många verkar tro att det är bara puscha på, men det är ju inte det. För försök puscha dig själv när man inte kan andas längre!
Sen förstår inte riktigt min omgivning hur nedslående det är. De verkar tycka äh det spelar väl ingen roll om du inte kan springa 1 mil på under en timme eller om du inte kan löpa ordentligt, det är väl bara låta bli… Men det är grejen att inte kunna göra vad man vill, att ha saker som hindrar en trots att man vill som är så jobbigt.
Besök min blogg: http://bumpi.se
Jag känner igen mig i att folk inte riktigt förstår vad det handlar om och att de tror att det är en enda stor ursäkt. Den enda som jag verkligen kände förstod mig var min dåvarande tränare som hela tiden frågade hur det gick och om jag var tvungen att vila några minuter så att andningen blev lättare.
Jag är samtidigt på ett sätt väldigt rädd att utlösa en attack. Känner mig värdelös. Det är inge roligt att få andnöd i tid och otid. Det känns ju som om att ens träning inte alls har gett något resultat.
Jag fick remiss till en logoped där jag gick några gånger för att få tips hur jag kan förhindra en attack och hur jag kan göra för att den ska bli mildare. Men jag vet inte riktigt om det hjälpte alls.
Jag vill göra så mycket saker! Jag skulle också vilja springa någon mara eller milen, men har helt gett upp den tanken. Det är verkligen jobbigt att inte kunna göra allt man vill - bara för en sådan sak.
Jag fick som sagt mitt problem plötsligt och det kom utan förvarning. Det var som att ena dagen var det "som vanligt" och sedan dagen efter så kunde jag inte klara av någonting.
Skakar lite liv i det här..
Hur yttrar sig vcd ?
Är det halsen som sätter stopp, eller är det själva andningen ?
Pulsrelaterat ?
Har aldrig hört talas om detta innan..
VCD är vanligt hos idrottande tävlingsmänniskor men vem som helst kan egentligen få det. Det är stämbanden som sätter stopp för andningen, de stängs när de egentligen ska öppna sig för att få in luft. Detta gör att man får svårt att andas och man får inte tillräckligt med luft in i lungorna.
Oftast så sätts vcd igång när man är stressad, när man gör plötsliga pulsförändringar. Men kan även vara ett problem när man tränar lugnt.
Här är en video som jag tycker var ganska bra och den illustrerar hur stämbanden rör sig när man inte har vcd och hur de jobbar när man har vcd. http://www.youtube.com/watch?v=gmNwpJf1zUQ
Nu pratar jag utifrån mig själv. Men ang pulsrelaterat det är både jag och nej. För mig är det värst vid snabba pulsuppgångar, tex om man är ouppvärmd eller kör rusher/intervaller.
Däremot om jag haft en bra uppvärmning och trycker upp pulsen långsamt kan jag få upp pulsen väldigt högt utan att utlösa VCD, men det är också beroende på vad jag gör.
När jag cyklar så kan jag pressa pulsen långsamt och komma upp nästan i maxpuls, men springer jag däremot så funkar det inte ens med en bra uppvärmning.
Enligt läkaren jag var hos så är det olika för olika personer. Vissa kan springa utan problem, men inte cykla, och tvärtom.
För mig tror jag det handlar om att när jag cyklar sitter jag framåtlutad. När jag får VCD så hjälper det med att liksom krypa ihop med överkroppen, det underlättar. Det värsta jag kan göra är att sitta upp och sträcka upp armarna, som alla alltid tipsar om när jag får svråt att andas. men då tar det stopp för mig.
Besök min blogg: http://bumpi.se
#7 För mig utlöses det också lätt om jag gör ruscher/iintervaller utan uppvärmning. Men ökar jag successivt och långsamt så brukar jag ibland klara mig. Men det beror även på omliggande faktorer så som väder, kroppens mående osv. Cykla har jag också mycket enklare för än att springa. En annan sak som jag har kommit på fungerar för mig är simning!
Starta ny diskussion