Träning iFokus

Träning

Etiketttips-inspiration
Läst 1587 ggr
mandizen-
0

Ni löpare!

Känner ni igen er? Jag har förträngt hur jobbigt det var att springa i början. Jag tyckte 2km var omöjligt i princip. Nu längtar jag till att få springa!

Kommer ni ihåg eran första runda? hur känns det jämför med nu?

Läste ett citat som stämmer så bra!

"First you feel like dying, then you feel reborn"

Pauliine
0
#1

Det allra viktigaste är ju att komma igång, fy farao vad jag tyckte det var jobbigt i början! nu springer jag en mil utan problem. Det viktigaste är att man verkligen är envis skulle jag säga.. citatet stämmer verkligen!!

www.pusha.blogg.se - En militär och en dansares tränings tillsammans

Medarbetare på träning -Instagram: PaulineSvorono

Cawolina
0
#2

Jag vill börja springa, men kommer på ursäkter och åker till gymmet istället.
Frågan är hur överviktig man kan vara och springa, vill inte skada mig, känner att jag får ont i mina vrister när jag springer till tåget när jag går för sent hemifrån :P Men då springer jag med väska och dåliga skor…

Jag har ca 35 kilo att gå ner.

Pauliine
0
#3

#2 börja kanske att power walka? ev så småjoggar du bara små stäckor och går resten :) de är bra att du tänker på att inte skada dig men får inte användas som undanflykt, tänk mkt på kosten! :)

OCH skaffa bra springskor!

Medarbetare på träning -Instagram: PaulineSvorono

vaanjja
0
#4

Jag har sprungit sedan jag var väldigt liten, fast då var de tju itne på så stort allvar. hade uppehåll mellan kanske 10-13 årsåldern, sedan började jag med att småspringa. Hade även gått i handboll något halvår och det kanske var det som gjorde att jag ville förbättra konditionen eftersom handboll är en sjukt konditionskrävande sport.

Joggingen, det var ju döden, fick ingen luft! kämpade stenhårt, tårarna rann. men så fick man ju resultat snabbt och motivation! bara fortsatte, och nästa år fyller jag 17 och planerar att deta i GBG varvet!Tyst

kaian
0
#5

2 km kändes som ett maraton, en vecka senare kändes 5 km rimligt helt plötsligt.

Kan inte sluta häpnas av hur fort utvecklingen går.

Maja2
0
#6

Jo, jag minns hur det kändes när jag bestämde mig för att börja springa lite. Det är 15 år sedan, jag rökte och var helt otränad. Jag tog på mig att vara hjälptränare i ena dotterns fotbollslag, så jag kände att jag var tvungen shejpa till mig lite. Jag kunde inte ens springa 100 meter första gångerna. Huvva så hemskt det var, men jag gav aldrig upp. Sedan dess har löpningen varit en bas i min träning, och de senaste 5 åren har jag löpningen mest som meditation. Har inga mål om att förbättra tider eller någonting, jag springer endera korta rundan, på 5 km, eller 1-mils-rundan …. bara för att det är så härligt :)

Här där jag bor, har jag startat "spring tillsammans"-grupp. Jag började förra året. Då samlas de som VILL börja springa, men inte kommit igång. De som har som mål att kunna springa 5 km.   Samtliga har blivit närmast chockade att de nådde målet så snabbt :)