I nästan hela mitt liv så har jag inte kunnat springa. Ja alltså fysiskt så har jag såklart kunnat springa några meter. Men inte mycket mer. Som barn så fick jag alltid höra att jag var "klantig", som ständigt ramlade och stukade fötterna.

En ung Tatsu

I skolan när det skulle springas så var det illa. Jag var klantig eller löjlig som ramlade eller tyckte att jag fick ont av att springa. Ibland så ramlade jag ordentligt illa när en fot vek sig, skrapade sönder hud och kunde knappt gå.

Jag lärde mig att ibland när det hände, så var jag tvungen att ställa mig på min onda fot och lägga vikt på den, tills det "smällde till" igen, för att alls kunna använda den eller minska smärtan lite. Jag minns en gång när jag var sju och det hände. Jag hade ont i ungefär ett halvår efter. Men enligt lärarna så var jag bara löjlig.

Själv var jag faktiskt över 20 när jag fattade vad som hände i min kropp och varför. Mina leder var så mjuka att de hoppade fel.

När jag började gymnasiet så sa jag till min idrottslärare, att jag kan inte springa. Mina leder fixar inte det. Svaret blev okej, men då får du cykla på träningscykel och du kan absolut inte få mer än godkänt i idrott. I tre års tid fick jag sitta på en träningscykel och hon förväntade sig att jag skulle cykla 30 km/timmen i 30 minuter. Än idag tycker jag att träningscykel är tråkigt p.g.a detta. Några få gånger fick jag köra roddmaskin eller styrketräna.

Jag var inte otränad. Jag höll på med ridning, trav och hade både egna hästar och hund. Och har man häst så behöver man ibland springa. Min ponny lärde jag att kunna springa med en arm över halsen på honom och när ett ben "gav upp", så la jag vikt på honom och hoppade på det andra benet några steg, tills vi stannade.

Jag har så många gånger i mitt liv, trots detta försökt att springa. Gett upp efter skador och svullna leder. Sagt att okej jag kan inte springa och jag ger upp!

När jag var 18 så skadade jag även armen ordentligt. När jag var 20 så reparerade de den med en sena från mitt knä. Det tog ett halvår innan jag kunde använda det benet normalt igen och ännu längre för armen.

Mitt knä idag

Någonstans efter att jag slutade med hästar, så började jag istället att styrketräna så smått. Och så kom jag äntligen underfund med att det som hände i min kropp, var att saker hoppade ur led.

P.g.a problem med magen och hälsan så la jag om min kost och blev av med en stor del av alla inflammationer.

Jag blev mer och mer intresserad utav kost, träning och hälsa och läste på. Men framförallt så började jag att verkligen lyssna på min egen kropp.

Jag började med yoga och kände att jag lyckades stärka upp mina leder på ett sätt som sjukgymnastik aldrig hade lyckats göra.

Jag började hitta och hitta på styrketräningsövningar, som stärkte alla mina leder och jag kände efter vilka lägen som gjorde ont och vilka som fungerade. Jag lärde mig att aldrig maxa så mycket, att musklerna inte orkade hålla ihop lederna.

Jag körde på stenhårt i ett halvår med det här. Sen bandagerade jag mina knäna och gav mig ut och joggade några gånger. Lite lätt smärta, men inga som helst tendenser till något mer. Jag fortsatte att träna mina leder och köra yoga under hösten, vintern och våren. Därefter så köpte jag ett par bra löparskor och gav mig ut. Inga som helst problem, utöver min dåliga kondition, som snabbt blev bättre!

Det här är runt 3 år sedan och jag är idag 32.

Mitt första par löparskor sprang jag slut på

Första gången jag sprang 5 km, så var jag så glad och stolt! För mig var känslan ungefär som om jag skulle ha bestigit Mount Everest eller sprungit ett maraton.

Därefter så har jag fortsatt på sommaren, men fått dras med lite skador och sjukdomar som har kommit ivägen. Förra året var inget toppenår men jag sprang. I slutet av året så ramlade jag på jobbet och fick en lös benbit i foten. Inget mer än lite sjukskrivning och sjukgymnastik krävdes.

Men så efter några dagar så blev jag riktigt sjuk. Det gick över i en halsinfektion och jag blev inlagd på sjukhus. Efter att halsen blev bra, så hostade jag slem i ungefär två månader.

Jag tappade den mesta konditionen som jag hade byggt upp och en hel del muskler. Men jag höll ändå igång min yoga och körde t o m på sjukhuset, fäst vid en droppställning och med en trasig fot!

Yoga dagarna efter skadan

Så i våras så började jag om med träningen. Jag har nyligen börjat bli mer seriös och försöker att köra ett långpass i veckan, ett intervallpass och minst ett kortpass och styrketräning. Ibland kommer t ex ett migränanfall ivägen.

Nu har jag tagit det lugnt i ca 1,5 vecka p.g.a extrem trötthet och bara yogat och promenerat. Så idag kände jag mig som vanligt igen och bestämde mig för ett långpass. Målet var att jogga långsamt, så långt jag bara kunde.

Jag har haft två stora mål utan något satt datum om när jag ska nå dem. Att orka springa en timma och att springa en mil.

Jag uppnådde båda idag och krossade mitt tidigare rekord på 7 km! Och en timmas-gränsen sprang jag förbi!

Jag sprang på enbart viljestyrka på slutet för att kunna nå 10 km, när jag insåg att det faktiskt var möjligt. Jag intalade mig själv att "bara ett varv till", "bara en liten bit till", "bara 400 m till". Och jag gjorde det! Från att inte kunna springa till att nå 10 km! Jag bryr mig inte om tiderna. Jag bryr mig om att jag kan göra något jag har drömt om hela livet. Att springa! Och jag har nu lyckats med något, som jag inte ens trodde var möjligt, när jag började för tre år sedan!